liljasanna

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det va en helt vanlig dag torsdagen 19 november. Förutom att jag var väldigt trött så mådde jag bra. Vi hade Reza Parsa som gästlärare i regi och under redovisningarna på eftermiddagen började jag känna av smärta i ryggen och medans jag var tvungen att ändra ställning ifrån sittande till stående och till liggande så började mina ben domna av. Men det kom och gick så jag tänkte inte mer på det än att det borde vara min rygg som krånglade som vanligt. Dom dagarna var jag mest rädd över att det skulle vara diskbråck eller något liknande.

Sen åkte jag till stockholm under helgen och bilresan upp som jag tänkte skulle vara en pers gick faktiskt bra med några värktabletter. I stockholm så fortsatte dom skumma symptomen. Men så fort jag hade annat att tänka på så försvann dom. På lördagen satt jag i drygt en timmer och kollade på en cirkusföreställning och när jag skulle resa mig upp ifrån läktaren så domnade mina ben av helt. Även den här gången reagerade jag inte så mycket för så här brukar min kropp göra när jag har ont i ryggen. Jag tog mig fram sakta men säkert med hjälp av ylva och mamma medan vi alla skrattade åt det. Jag klarade inte av och stå riktigt heller utan satte mig ner och masserade benen mycket men sen när jag skulle fokusera på att gå till bussen så gick det bättre. Det var i den vevan som ryggen slutade värka och det var istället dom domnande och kraftlösa benen som störde mig.

På söndagen vaknade jag och hade domnande ben ifrån när jag vaknade...Jag låg rätt kraftlös i Isaks säng hela dagen och kunde inte riktigt ta mig fram på mina ben utan att behöva sätta mig och massera dom domnade benen. men samma sak här. När det var dags att åka tillbaka till Svalöv och åka in och möta hela bilgänget vid centralen så gick det bättre att gå. För då var jag ju helt enkelt tvungen att orka. Dom här avbrotten gjorde nog att jag inte riktigt tog det på allvar också. Väl i bilen började benen domna mer och jag var väldigt trött. Längre ner mot skåne började benen bli väldigt kalla och mina armar domnade lite lätt. Vi pratade lite om det i bilen och jag bestämde mig för att ringa sjukvårdsupplysningen. Som vanligt frågade dom om jag kunna hålla igen kissblåsan och när det inte var nåt problem så sa dom åt mig att gå till vårdcentralen dagen efter bara...

När vi började närma oss helsingborg och mina ben fortfarande var bortdomnade och helt iskalla och nu även armarna sa Katta att vi skulle åka till akuten. Jag protesterade lite men så blev det! På akuten sattes jag i ett väntrum och när vi fick veta att väntetiden var minst 2 timmar och klockan redan var 12 så sa jag åt dom andra att åka hem. Jag satt där i min rullstol och fick vänta några timmar medans mina ben domnade mer sen las jag på en brits och fick veta att min tur var nästa. dom la mig i ett rum och där fick jag ligga i två timmar till. Jag frös så mycket men kunde inte röra mig utan somnade tillslut men väcktes sen av läkaren runt 05.00. Hon tittade igenom mig men påstod att ortopeden var fel ställe för mig så jag flyttades till medicin där en läkare undersökte mig, tog prover och mest skrattade åt att hon inte kunde förstå sig på vad det var.

Eftersom jag inte kunde gå eller röra mina ben så blev jag inlagd på barnavdelningen.  07.00 var klockan då och jag somnade snabbt. Dagen efter fick jag träffa en neurolog som undersökte mig och tog en massa blodprover. Nu kunde jag inte alls röra eller lyfta mina ben och för att ta mig på toaletten så var någon tvungen att hjälpa mig dit. Jag fick sen byta avdelning till Medicin och där låg jag hela dagen och kollade på tv medans sköterskorna kom med jämna mellanrum och tog kontroller på mig. Dom kollade blodtryck, syreupptaget, puls, känseln och styrka i både armar och ben, min andning och min känsel i ansiktet. Dom första proverna visade inget så flera togs. Hipp som happ dundrade Maria, Anna, Petter och Jesper in med filmer, data och nötter. Då började känslan av att jag faktiskt låg på sjukhus komma. Sen gick det rätt fort...kvällen drog sig på och kontrollerna fortsatte. När jag skulle blåsa i "peffen" bad dom mig att blåsa igen men efter tredje gången gav dom upp. Det dröjde inte länge innan två läkare stod vid min säng och började prata om massa saker. När dom förstod att jag inte fattade någonting frågade dom, är det ingen som har berättat för dig? Det var inte någon som hade pratat med mig på riktigt på hela dagen utan jag hade bara följt med i allt som hänt och förstod inte så mycket. Läkaren visade sig komma ifrån intensiven och berättade för mig om sjukdomen Guillain Barrés syndrom som sätter sig som en tillfällig förlamning i musklerna. Det kan gå så illa att det sätter sig på andningsorganen och nu andas du så dåligt sa sedan läkaren att vi vill lägga in dig på intensiven så vi kan övervaka dig. För ifall du börjar andas sämre så kommer jag att söva dig och sen får du en respirator  osv. Där hade jag slutat lyssna och började skratta. Min första tanke var: Nej vad jobbigt att behöva flytta igen. Jag som var lite trött och ville sova och här var det rätt bekvämt att bara ligga och titta på tv.  Min nästa tanke satte sig rakt på mitt struprör. Helt plötsligt kändes det konstigt och jobbigt att andas. Det gick fort allting, Jag fick med mig min ipod annars lämnades allting kvar, jag har tänka också att ingen nu skulle veta var jag var. Det var många som hade sagt att vi skulle höras senare på kvällen.

När jag rullades in på intensiven fick jag nästa chock. Nu skulle jag ligga och sova med EKG och syreupptagning. När dom hade kopplat upp allting och mitt hjärta och mitt syreupptag syntes på en dataskärm över min säng satte sig dom två sköteskorna och bakom en glasruta där dom kunde följa min sömn. Att somna efter den här proceduren var inte det enklaste. Jag fick en tv men knappt de gick att titta på. Efter ett tag så somnade jag men blev snabbt väckt igen för att ta några prover eller göra kontroller. Jag visste inte om jag nästa gång skulle vakna med en respirator och inte kunna prata. Runt 06.00 vaknade jag av att sköterskorna ryckte i mina slangar  och dom körde iväg med mig. Jag kom upp till "uppvaket" och fick veta att det hade kommit in en akut sjuk patient så dom hade behövt flytta på mig. På uppvaket låg jag sen hela dagen och jag fick inte vara själv en enda minut. Jag fick inte äta någonting utan fick dropp hela dagen. Bara att få in den där droppnålen var en kamp. Mina blodkärl är tydligen så sköra så dom går sönder hela tiden. Tredje gången gillt så fick dom in den och både dropp och hemoglobin kopplades in. Hemoglobinet är en medicin för Guillain Barré och även fast man inte kunde vara säker på sjukdomen just då så ville dom börja ge mig medicin för att agera i förväg. Dagen fortsatte med prover...

Jag fick åka iväg och göra en neurofysiologsundersökning där  jag fick stötar så att dom kunde mäta hur snabbt mina nerver jobbade. Jag åkte också iväg på en magnetröntgen och fick den här gången ligga 45 minuter i det där mörka röret men det gick bra. Jag hade nu också börjat få tillbaka lite kraft i benen så jag kunde röra dom lite. Mamma och Pappa kom ner ifrån Stockholm och var med när jag sen fick flytta ifrån uppvaket till ett eget rum på avdelningen igen.  Jag fick ett jättegulligt litet rum men egen tv och toalett. Det kom två sjukgymnaster och tog mig ut på en liten gåtur i en gåstol. Det kändes jättekonstigt att gå ut i korridoren med en gåstol och ett bälte kring magen ifall jag skulle ramla. I huvudet kände jag mig fortfarande inte sjuk så att se mig själv sådär var jobbigt. Mamma, pappa och sköterskorna skrattade och tyckte att jag kunde passa på att dra av några lucialåtar i det vita sjukhusnattlinnet och det röda bältet. Petters flickvän Frida överraskade mig också senare på kvällen med Elletidningar och hon stannade och pratade lite. Jag tror det är svårt att förstå hur mycket besök betyder när man ligger på sjukhus om man inte har legat där själv. Mest för att få tänka på något annat för en stund. Jag har aldrig tyckt om sjukhus och därför nog aldrig varit en flitig besökare till när och kära som legat på sjukhus men nu vet jag bättre!

På den här avdelningen låg jag i två dagar och kontrollerna fortsatte var tredje timme. Min bättringskurva gick bara uppåt så den sista tiden ändrades kotrollerna till var fjärde timme. Jag hade lobbat lite om att få bli flyttad till stockholm. Inte för att jag inte trivdes på Helsingborgs sjukhus utan mer för att jag skulle ha en rätt lång rehabliseringstid efter att jag skulle bli utskriven ifrån sjukhuset. Jag fick veta på tisdagen att dom hade pratat med Stockholm om en flytt. Eftersom jag är skriven i Stockholm så är det dom som betalar min sjukvård och därför kan dom vilja att jag befinner mig i Stockholm då. Men innan det var dags för en eventuell flytt så fick jag veta att sticket i ryggen skulle bli av. Läkaren ville göra ett ryggmärgsprov på mig för hon sa att det kunde visa väldigt mycket. Jag tyckte det lät väldigt äckligt att sticka in en nål i min rygg men alla sköterskor sa att det var inge farligt och att det knappt kändes. När det väl var dags så var jag jättenervös.  En snäll sköterska följde med och jag fick krama både en kudde och hennes hand. Först pratade vi om vi skulle bedöva eller inte. Bedövning betyder ett till stick samtidigt som sticket sen i huden inte skulle kännas och det var det enda som skulle kännas av provet sa läkaren. Efter att jag hade varit jobbig ett tag bestämde hon sig för att ta bedövning först och det gjorde inte alls ont. Sen var det dags för den enorma nålen att stickas in. Den skulle stickas in så pass långt att det kom ut lite vätska ifrån min rygg. Första sticker gick bra och i början kändes det ungefär som akupunktur och det är jag ju van vid. Men sen kom smärtan! Den strålade rakt ner i mitt ben och jag skrek rakt ut. Läkaren sa oj och drog ut nålen lite för att ändra riktning och så in igen. Då tjongade det till i min andra skinka och jag skrek till. Hon drog ut nålen och sa att hon var tvungen att sticka igen. Då satt jag upp och kutade ryggen så mycket jag bara kunde för det hade hon bett mig om. Hon stack igen men hittade ingen vätska, tredje sticker provade hon lite längre ner och det gjorde så ont att all min järnstyrka jag hade haft hittills på sjukhuset bara raserades. Jag skrek och grät och försökte beskriva hur ont det gjorde. Läkaren sa att jag skulle lägga mig ner istället och hon gav mig mer bedövning. Bedövningen ges bara i huden så det är inte mycket att hurra för. För det är i ryggen det känns! Hon fick sticka mig två gånger till och precis när det lät som hon skulle ge upp så hittade hon vätska. Jag fick ligga ett tag medan vätskan sakta men säkert droppade ut. Det blev två rör och ett av dom skulle skickas på boreliaprov hade dom sagt. Sköterskans hand hade somnat vid det här laget och jag var helt färdig. Dom passade på att ta ett till blodprov nu när jag var immun mot smärta.

När jag kom tillbaka till mitt rum hade mina föräldrar kommit tillbaka efter en tur på stan och hade fixat internet till mig och köpt med sig nötter. Sköterskorna kom in och frågade hur det hade gått på provet och jag var helt färdigt. En sköterska som hade gjort provet själv sa att det var det värsta hon hade varit med om och att jag hade en fruktansvärd huvudvärk att vänta mig. Det kom ingen huvudvärk men däremot en fruktansvärd ryggvärk. Det gjorde ont när jag låg, satt och gick. Så nu kände jag mig ännu mera handikappad. Kraftlösa ben, vedervärdig ryggvärk och en droppslang i armvecket. I allt det negativa kom dom med ett positivt besked. Nästa dag skulle jag bli flyttad till Huddinge sjukhus. Ingen visste däremot hur för dom hade aldrig varit med om någon sådan lång flytt. Liggande transport var det enda dom visste och att jag skulle få komma till avdelning R84. Det var många av dom fina sköterskorna på Helsingborgs sjukhus som inte ville att jag skulle flytta och det ville jag egentligen inte heller. Efter de beskedet så bestämde sig mamma och pappa för att åka tillbaka hem igen och jag fick senare veta att det skulle bli flyg till Stockholm dagen efter. Jag fantiserade om att jag skulle sättas i en rullstol och sen köras fram till Malmöaviations flyg och sen kanske ligga över tre säten. Sköterskorna sa att jag skulle åka ifrån sjukhuset 11 dagen efter och frågade om det var okej att dom gav mig medicineringen lite tidigare.  Med de så försökte jag somna men det var svårt med ryggvärken och som vanligt väckte dom mig stup i kvarten för kontroller.

Onsdagen började tidigt med att jag väcktes vid 06.30 för att sätta igång medicineringen. Samtidigt som den sattes igång fick jag det svårt att andas. Det kittlades varje gång jag skulle andas in och jag blev jätterädd. Jag började kallsvettas och sköterskorna blev oroliga. Dom stängde av droppet och kallade på en läkare. Det kom en läkare och han kollade igenom mig och sa att dom kunde sätta igång droppet igen och han sa att det inte var någon fara med mig. Det tog ett tag innan jag kunde börja andas normalt igen och jag kände mig skärrad. Jag tror nu i efterhand att det var en panikångestattack jag fick. Jag hade nu börjat förstå att jag låg på sjukhus och börjat bli rädd på riktigt. Jag tyckte också att resan till Stockholm skulle bli jobbig och ingen visste så mycket när jag frågade.

Det hade nu gått tre dagar på sjukhuset och duschat hade jag inte gjort sen lördagen. Jag kände mig äcklig och hade tänkt duschat många dagar men ville helst fixa det själv utan hjälp och det hade jag inte gjort dagarna innan. Trots ryggvärken så tog jag mig till toaletten efter en värktablett och satte mig på duschstolen och tänkte att det här får ta sin tid för nu var jag trött på att lukta ingrodd svett och ha fettigt hår som stod åt alla håll och kanter. Jag kunde ju bara använda högerhanden pågrund av droppslangen som satt så obehagligt i armvecket så det var lite komplicerat men det gick. Det blev en snabb dusch och jag fick på mig ett par rena trosor och en ren sjukhusskjorta. Sen la jag mig i min säng igen, nöjd och väntade på att jag skulle få åka till Stockholm ren och fin. Klockan var lite över 11 när två ambulanskillar kom in i rummet med en bår. Jag skrattade lite åt situationen när jag sen rullades ut igenom korridoren på en ambulansbår inlindad i en sådan där gul filt som jag sett på film.  Läkaren och alla sköterskor på avdelningen stod och vinkade och dom tyckte nog att det var mer spännande än jag. Sen åkte ja ambulans för första gången i mitt liv till Ängelholm. Världen är liten när det visade sig att ena ambulanskillen  var ifrån Svalöv och att hans föräldrar är dom som äger den stora loppisen. Jag såg fortfarande malmöaviationplanet framför mig och blev väldigt chockad när vi kommer fram till flygplatsen och dom kör in på flygbanan och fram till ett litet, litet flygplan. Det visade sig vara ett ambulansflygplan som skulle ta mig till Stockholm. Flygplanet var så litet att jag såg ut åt båda hållen där jag låg. Det var jag, en sjukskötare, en politiker, en pilot och en till i planet. Jag mådde lite illa under resan så jag fick syrgas och det hjälpte. På Bromma flygplats kom det en sjuktransport och hämtade mig och körde mig till Huddinge sjukhus.

Jag kom upp på avdelningen och kördes in på Avdelning R84 rum 2-3. Det var det kalaste rummet jag hade sett och där skyfflades jag över i en liten säng i det enorma rummet. Ingen egen tv, ingen toalett jag märkte att jag nog var lite bortskämd efter vistelsen på Helsingborgssjukhus. Mamma kom rätt snart efter att jag hade kommit dit och hon skrattade också lite åt mitt rum. Sen kom lite sköterskor och hälsade och så. En sköterska sa till mig och mamma att det fanns rullstol att låna om jag vill åka någonstanns. Läkaren kom och undersökte mig och sen hände det inte så mycket den dagen. Ifrån ett riktigt lyxrum på Helsingborgssjukhus med kotroller vart tredje timme och där dom gjorde allt för att hitta felet på mig kom jag hit där dom inte gjorde några kontroller och där jag i princip fick göra precis som jag ville. Det fanns tom ett matrum på avdelningen där man kunde sitta och äta. Det verkade som att dom tyckte jag också skulle göra det. Efter 6-7 timmar frågade jag om det skulle fortsätta så med kontroller och då sa dom att dom skulle göra det under kvällsrundan. Den kontrollen gick mest ut på att dom frågade och att jag svarade. Sen fick jag en granne också. En kvinna som inte klarade av att göra magnetröntgen så hon hade varit sövd och därför skulle sova över natten. Då tänkte jag att det var kört med besök för det stod att man inte fick ha besök efter 19.00 men det gick bra ändå trots allt och Isak kom och var på sjukhuset med mig halva natten. Dagen efter så kom läkaren igen fast den här gången var dom två. En gammal gammal man med puckelrygg som bad mig att gå och sen klagade på att jag gick nerböjd och lite sakta och då tänkte jag en stund över vart jag hade hamnat och den läkaren försökte sätta dit den andra läkaren som var grek och inte kunde alla nervernas namn på latin. I detta kaoset så kom dom väl fram till att jag ändå skulle fortsätta på min medicin. Något som jag hade trott var en självklarhet. Jag väntade hela dagen men det kom ingen medicin och jag frågade flera sköterskor men ingen visste. En sköterska tog sen bort min droppnål och sa att det stod inget om någon medicin i min journal. En timme senare kom samma sköterska tillbaka och sa att jag nu tydligen skulle ha medicin. Hon försökte tre gånger med att få in ett droppnål men mina blodkärl bara sprack. Tillslut gav hon upp och då fick en narkossköterska komma dit och hon fixade det men inte att ta blodprov så det bliv en massa stick men tillslut så fick hon ut lite blod och jag fick min medicin.

Jag fick en ny granne på fredagen, Kerstin med parkinson och hallucinationer.  En trevlig gammal dam som man kunde prata med ibland. Hon gjorde iaf att det blev lite liv i rummet eftersom hon larmade på sköterskorna stup i kvarten. Den kvällen blev det jobbigt igen. Jag gick ner i någon slags depression och all energi bara rann ur mig. Det var svårt att sova den natten och dagen efter sov jag bara och ville inte äta. Dom hade sagt att jag kanske skulle få permission på lördagen men blev lite oroliga när jag inte mådde så bra. Men jag förklarade att det mest var psykiskt och att jag inte ville ligga på sjukhus längre. Så på lördagskvällen fick jag permission och fick åka hem. Väl hemma så kom huvudvärken och det var den värsta jag någonsin haft. Det gick hyfsat när jag låg eller stod men satte jag mig upp så var det outhärdligt och inga värktabletter hjälpte. Så jag låg ner nästan hela helgen och på måndagen åkte jag tillbaka till sjukhuset för att träffa läkarna. Dom trodde att huvudvärken kom ifrån ryggprovet och att koffein kunde hjälpa. Dom tyckte att jag var så pass frisk annars att jag fick åka hem igen och komma tillbaka senare i veckan för att göra ett nytt neurofysiologiskt undersökning. Jag som varken dricker svart te, coca-cola eller kaffe dricker ju sällan koffein men den här dagen kändes det bra att dricka cola. Sjuksköterskorna sa att dom kunde fixa en taxi åt mig men jag tackade nej. När jag fick gå där igenom sjukhuskorridorerna och svänga in på sjukhusets pressbyrå och köpa en cola så kändes det som att jag blev utsläppt ifrån ett fängelse. Jag kände mig så otroligt fri. Bara av den känslan så blev jag lite friskare. Det kändes så bra att hoppa på bussen och sen åka pendeltåg. Jag tog mig hem till Isak för att det inte skulle vara så långt att åka men det räckte rätt bra för mina ben. Den korta biten kändes som ett maraton och jag gick inte så mycket mer den dagen. Resten av veckan blev jag bara bättre och bättre. Jag fick en kallelse ifrån neuroavdelning om att komma och göra provet på fredagen och på torsdagen bestämde jag mig för att åka och träna med Linus för att komma igång lite. Då fick jag verkligen bevis på hur svag min kropp har blivit av det här. Efter dom första benövningarna kunde jag knappt gå och mina ben skakade men det var bra att få springa på löpbandet och få in lite rätt teknik. I början så vinglade jag massor men fick in bra balans sen.

På fredagen var jag tillbaka på sjukhuset och då visade det sig först att avdelningen hade avbokat min tid två timmar innan. Men efter lite om och men så gjorde dom en undersökning på mig iaf. Jag fick en massa stötar igen och både min hand och fot hoppade. Det är lite obehagligt men helt smärtfritt egentligen. När det var klart kom en läkare in och sa att han skulle sticka lite nålar i mina muskler. Han stack in en nål med en mikrofon och jag fick höra hur mina muskler låter när dom arbetar. Han sa att han inte hittade något fel och inte kunde se att jag hade haft någon sjukdom heller. Så en engång var jag friskförklarad!

Det här visar då på att av alla dessa prover som dom tagit så har inget kunnat visat något större fel på min kropp. Har jag hittat på alltsammans? Idag så har min kropp varit helt kraftlös igen och det har kittlats i min muskler och fötterna och händerna har domnat lite. Jag har ingen som helst lust att åka till sjukhuset igen. Nu vill jag bara bli bra och helst att det ska dyka upp en förklaring till allt det här så att jag slipper vara med om det här igen....

 

 

 

Nu är hon en riktigt stor tjej!! Och är därför mogen att snart flytta ner hit till mig :)

 

Hösten är här i Svalöv och jag älskar det!! Jag älskar den produktiva stämningen just nu också. Vi har i två veckor jobbat med berätteri. Massa övningar och berättelser i mängder har lett till att alla i klassen har valt en berättelse att jobba med. Det enda kravet var att berättelser måste ha en litterär källa. Och sen har vi arbetat med dom och lagt dom så nära oss själva att vi på ett berättarcafé ska kunna stå inför publik och berätta berättelsen som att det vore vår egen.

 

Det har hälften av oss gjort ikväll. Det har varit helt magiskt!! Sju berättelser, fullsatt publik och en massa fika i höstmyset. Imorgon är det dags för mig och min berättelse. Den är hämtad ifrån Bitterfittan och är fylld av energi och revolution. Det ska bli så jäkla kul och nu är jag helt slut efter en hel dag med bakning och lövinstallationer och allt som har styrt upp!!

 

 

God natt på er!

 

 

 

Helt sjukt!! Naturen har sin egen gång och den är magisk...

 

 

Två av min och Jonas outfits på stegreuinonen.... väntar på filmer och bilder ifrån scenen!!!!

 

är mitt nummer!!!!

Vaknade idag och kände ett otroligt lugn men samtidigt en massa lust till att vara duktig. Så jag har städat hela dagen känns det som nu i efterhand. Först rummet och sen tvättat all tvätt. Jag har även tagit många rundor i köket, drog igång ett maffigt kanelbullebak och bjöd på kanelbullekalas och också prytt köket med höstiga ting som jag var ute och plockade i blåsten....





I fredags drog det igång en filmtävling som några filmare här bestämde sig för att vara med i. Dom hade från klockan 12.00 i fredags till 12.00 idag på sig att göra en film på max 5 minuter som skulle ha temat syndabock och detta är resultatet!

Igår vaknade jag i ett regnigt Svalöv och bestämde mig för att dra in till Malmö. Det regnade ännu värre i Malmö men det var ändå skönt att bara strosa omkring själv och shoppa lite. Alltså min egen typ av meditation hehe Lite senare mötte jag upp Emma för en falafel och sen hade vi köpt biljetter till en dansakroföreställning.

 

Appris par corps hette den......det är nog något av det mäktigaste jag har sett!!!!!!!!!!! helt magiskt!

 

lite utdrag ifrån föreställningen som egentligen måste ses live!!

 

Ny vecka startar efter en hektiskt men fantastisk vecka!!!! Onsdag-fredag var vi ute och turnérade runt på skolor runt om i skåne. Det blev sammanlagt 10 föreställningar och med den publiken skulle jag kunna kört 100-tals till. Barn är så spontana och lättsamma att spela för samtidigt som dom är väldigt kritiska och rakt på sak. Varje föreställning var ca 30 min och efteråt hade vi en liten pratstund med dom på 10-15 min. Det kunde bli vad som helst. Vi pratade om allt möjligt som att gå i sömnen, eller vilka instrument alla spelade, eller om föreställningen, eller vart allas pappor jobbade.

Det var en riktigt intensiv vecka och det känns i kroppen nu! Idag drar det nya projektet igång, som är berätteri! Det ska bli jättekul men har inte så stor koll på hur det ska sluta...men det blir nog bra! Jag är även involverad i två filmer den här veckan så det är mycket nu! Ena filmen är en dansfilm och den andra är en konstfilm som ska filmas i skymningen så det det blir långa dagar...

på återseende!

 

Tänk om tiden kunde gå lite långsammare ibland... Som vi har längtat efter sagoprojektet och nu är det snart över! Men jag ska njuta av tiden. Vi är indelade i fyra grupper med två musiker i varje. Vi började jobba i tisdags för en vecka sedan och idag hade vi premiär på vår första skola. Den här veckan är vi alltså ute på turné runt svalöv, kågeröd, teckomatorp, lund osv. Det är så sjukligt roligt verkligen. Vi fick riktigt fin respons på våra föreställningar idag, barnen är helt fantastiska!!

 

Bättre publik kan man nog inte ha. Dom är så konkreta och vad som helst som dyker upp i deras hjärna ploppar sen ut ur munnen. Min grupp spelar sagan "Bord dukar dig" som har blivit en fars-musikal. Vi har två underbara musiker med oss också, en saxofonist och en basist!

 

Det är tidiga mornar den här veckan så jag och petter har cirkusvecka på eftermiddagarna!! Enhjulingsträning, handstående och jonglering är i full gång!

 

Over and out

Det har varit en riktigt otumlande dag idag...

Dagen börjar lite halvt med att jag mått väldigt illa några dagar nu och kunde inte sova något bra inatt. Men efter lite spökbollsträning och uppvärmning börjar jag komma igång ändå!! Vi fortsatte idag att jobba med balans. Vi har burit varandra mycket den sista tiden och jobbat med balans på olika sätt med föremål, varandra och mellan kroppsdelar. Helt enkelt att bli uppmärksam om vart tyngden läggs och fånga balansen i olika former.

Vidare... Idag byggde vi en mänsklig terräng där en person klättrade. Vet inte hur jag ska kunna beskriva den här terrängen med ord men den innehöll olika nivåer och med våra egna kroppar såg vi till att personen som klättrade hade något att klättra på, på sing väg.... Vi fortsatte sen med ljud, ljud och rörelser som sen blev konversationer med andra ljud!! Fantastiskt att två personer som först har jobbat på egen hand för att få fram fyra olika rörelser som synkas med ljud sedan kan föda en konversation med dessa. Och det känns helt naturligt som publik att titta på och förstå!

Teater kan vara flummigt, det kan vara roligt, sorgligt, gripande osv... idag har det totalt sugit ut allt och totalt rensat hela mig. Vi fick göra en avslappningsövning som hette duga. Alla reagerade olika med skratt, gråt, ilska osv. För mig kom allt efteråt och det var nog det sjukaste jag varit med om. Totalt utrensad och helt på noll igen på något konstigt sätt. Ett total lugn i mig bråttades med en otrolig frustration och jag kände mig nästan drogad. Väldigt underlig och jobbig känsla. Men senare slog det mig igen att det är helt sjukt att jag får vara med om det här, vara en i det här gänget och ta del av den här utbildningen. Fantasiskt är nog ett svagt ord......

Med de ska jag gå och lägga mig....natt natt

Träningen är i full gång här nere i Svalöv!! Vi kör tisdagsfys med springning i spåret och styrka och fredagsös med fullt ös inomhus plus styrka. Men där imellan är vi inte speciellt lata... Imorse drog jag med grabbarna och sprang innan skolan och på torsdags är det den årliga fotbollsmatchen mot filmarna så efter skolan blev det fotbollsträning! Det är sjukt uppstyrt och vi ska knäcka dom så hårt på torsdag...jag ska meja ner alla anfallare som högerback:)

Annars har helgen glidit förbi rätt snabbt. Det var kräftskiva i fredags som spårade rätt skönt!! Vi uteslöt snapsvisehäfterna så istället bjöd alla på visor ifrån sina egna hemtrakter vilket resulterade i en ny visa varannan sekund... Ylva kom ner till kräftskivan och har upplevt en fridhemshelg med mig..underbart:) Vi hann ändå med en del för att bara vara en helg. Lördagsmorgonen väcktes vi av några filmelever som behövde oss som statister till en film som dom skulle spela in på 24 timmar. Så vi låtsades kolla på bio och smällde en ballong!! Igår drog vi till Malmö för lite shopping..och det blev det i fulla drag! Jäklar vad jag spenderade pengar... På vägen hem missade vi tåget hem så istället drog vi till Lund och spederade lite mer pengar på öl och bio. Inglorias Bastards blev det och den filmen är vekrligen en film för sig men jäkligt snyggt gjord!! Så se den ifall ni gillar splatter och 1000 olika sätt att döda på:P

Nu är jag så trött att jag mår illa så ska sova för imorgon är det fys som gäller och imorgon kväll drar vi igång vår improgrupp:)

See ya!